Att leva med ADHD och Development coordination disorder

Hej. Jag heter Annaklara. Det här är historien om mig. Historien om att växa upp och leva med en funktionsskillnad som ingen visste fanns.

Jag föddes i Stockholm

Våren 1981 föddes jag i utkanten av Stockholm. Jag tror att jag var väldigt välkommen, för min mamma var 43 år när jag kom, och jag var hennes enda barn.

Duktig, men något blyg

När jag var liten var jag en snäll och duktig flicka. En som sällan ställde till besvär och därför inte krävde så mycket uppmärksamhet från omgivningen. Det var praktiskt för alla vuxna. De kunde fokusera på att ta hand om dem som ställde till problem istället. Problemet var bara att om man skrapade lite på ytan så ställde jag också till problem. Fast mest för mig själv.

Stopp ett tag

Stopp ett tag! För att förstå vem jag är och hur det har varit för mig att leva så behöver vi börja i en annan ände. Hjärnan!

Vi har alla en hjärna

Vi har alla en hjärna. Men allas hjärnor ser inte likadana ut. Vissa är bra på några saker och andra är bra på andra saker. Min hjärna producerar extremt mycket tankar. Så många tankar att det ofta blir svårt att hålla reda på dem. Jag hinner inte tänka färdigt en tanke förrän nästa tanke är där och raderar ut den gamla. Det gör att det kan bli lite rörigt ibland. Men många fina tankar blir det!

Signalsubstanser

För att nervcellerna i hjärnan ska kunna prata med varandra använder de små budbärare som kallas signalsubstanser. Ingen vet säkert, men kanske är det brist på sådana som gör att människor får problem med ADHD och DCD.

bråkig pojke

Vad är ADHD och DCD undrar ni kanske nu? Handlar inte det om dom där bråkiga pojkarna som inte kan sitta still i klassrummet? Dom som inte lär sig tillräckligt mycket och som kanske egentligen är helt normala bara det att vi kräver för mycket av barn i dagens samhälle? För visst är det väl naturligt att barn har lite spring i benen? Vi kanske inte är gjorda för att sitta i klassrum hela dagarna. Och DCD – vad är det? Det finns så mycket bokstavskombinationer nuförtiden…

ADD DAMP

Det finns många epitet på oss bokstavsbarn. Och gamla bokstavskombinationer byts ut mot nya i takt med att experter kommer fram till att de gamla pusselbitarna inte passar ihop. Och det kanske inte är så konstigt att det är svårt att få pusselbitarna att gå ihop. För alla människor är ju olika. Det är ju ingen som skulle få för sig att påstå att alla med allergi eller glasögon beter sig likadant. Lika lite beter sig alla med ADHD och DCD likadant.

Annaklara

För att du som läser det här skall förstå lite bättre hur det kan vara att leva med min funktionsskillnad tänkte jag nu berätta lite om hur det har varit för mig att växa upp och hur det är för mig att leva idag.

DAMP = DCD

Vi börjar med DCD. När jag var liten visste jag inte att jag hade något som hette DCD. Men jag visste det ändå. Jag visste att jag var annorlunda. Att jag inte sprang lika fort, talade lika klart, hoppade hopprep lika bra eller sparkade fotboll lika lätt som mina klasskamrater. För mig var det lika med att vara fumlig långsam ful och töntig. Jag bedömde det som osannolikt att mina klasskamrater och fritidshemskamrater skulle ha något större utbyte av att leka med mig. Det fanns ju så många andra normala barn som borde vara roligare att vara med.

Vågade aldrig fråga

Jag ville inte vara till besvär för mina kamrater så jag vågade aldrig fråga någon om jag fick vara med. Tänk om de inte ville att jag skulle vara med? Då skulle dom ju tycka att jag var jobbig om jag frågade.

dålig på fotboll

De vanligaste aktiviteterna för flickorna på skolgården var att hoppa hopprep, spela twist, nigger eller kråkan, hoppa hage, göra klapplekar eller skvallra med sin ”bästis”. Killarna spelade fotboll eller kula. Jag visste att jag var usel på alla rastaktiviteterna. Så fort det var min tur att hoppa i långrepet så fastnade jag bara och åkte ut. Kulan åkte åt fel håll och jag träffade inte ens bollen när jag sparkade. Klapplekarna var så komplicerade att när jag äntligen lyckats lära mig en så var den ”ute”, och en helt ny och ännu svårare var populär.

skolkorridor

Att ha rast i skolan blev till en pina. På något sätt skulle 20 minuter på morgonen och 40 minuter på lunchen och 20 minuter på eftermiddagen fördrivas. Helst utan att någon lade märke till att jag gick ensam för att jag var fumlig långsam ful och töntig. Då skulle de ju tycka att jag var ännu konstigare. Alla barn var tvungna att gå ut på skolgården på rasterna. För att minska tiden i pina ansträngde jag mig för att klä på mig ytterkläderna så långsamt som möjligt. Kanske kunde man passa på att sitta på toaletten ett tag? Fast inte för länge, för då skulle någon börja undra.

Johannes skola

Om man är i rörelse så ser man upptagen ut tänkte jag. När jag promenerade så kändes det som att tiden gick fortare också. Så jag gick runt skolgården. Varv efter varv. Om jag gick riktigt långsamt skulle kortrasten vara slut efter sisådär en 4-5 varv.

skolbibliotek

Värre var det med långrasten. Den kunde vara upp till 50 minuter om man inte åt tillräckligt långsamt. Så det gällde att ta god tid på sig med lunchen. Tre dagar i veckan var biblioteket öppet på lunchrasten. Biblioteket var min räddning från tristessen. Här kunde man åtminstone vara inne i värmen och bläddra i någon bok. De flesta böcker var ganska tråkiga, men jag hade några favoriter som jag läste om och om igen. Bibliotekarien var också min klassföreståndare. Men hon reflekterade inte över att jag alltid satt i biblioteket i stället för att vara med de andra barnen. Åtminstone sade hon aldrig något om det.

Johannes skola

Värre var det de två dagar i veckan då biblioteket var stängt. Då skulle 45 minuter fördrivas ute på skolgården. Det höll inte att gå runt skolgården i 45 minuter. Så då var jag tvungen att hitta på något annat. Typ stå. Kanske i ett hörn där inte någon skulle se att jag var ensam. För ensam är som bekant svag. Och svag vill ingen vara.

hoppa hopprep

Jag minns en långrast under min skoltid när allt blev annorlunda. En rastvakt såg att jag var ensam och frågade klasskamraterna om jag fick vara med och hoppa hopprep. Det var den bästa rasten i hela mitt tolvåriga liv. Även om det innebar viss förnedring eftersom jag var tvungen att inför alla skylta med hur dålig jag var på att hoppa.

disco

Ibland var det klassfest. Klassfest var lika med disco. Jag hatade disco. För på dansgolvet skulle man röra sig snyggt. Det arrangerades till och med danstävlingar där den som rörde sig snyggast vann. Jag rörde mig inte snyggt. Taktkänsla hade jag inte heller. Jag var ju fumlig långsam ful och töntig. På sin höjd kunde jag stå och vagga i otakt från ett ben till det andra. Förnedringen var total. Alla kunde se hur klumpig jag var. Hade jag tur kunde jag få sköta ficklampan, discots enda ljussättning. Men efter ett tag tyckte folk synd om mig där jag stod med ficklampan och erbjöd sig att ta över. Då var jag tvungen att gå tillbaks till förnedringen. Som tur var var inte alla skolans knattediscon obligatoriska. Men gick man inte på dem så fick man inte heller några kompisar.

Hanmora gård

En helg om året åkte vi med fritids till Hanmora gård på läger. Alla såg fram emot att åka dit utom jag, för jag visste att det skulle bli disco på kvällen. Och disco var lika med förnedring. Jag ringde hem till mamma och grät istället. Försökte smyga ut när ingen såg. Jag ursäktade mig med att jag var trött och ville gå och lägga mig. Fast jag insåg att det skulle göra mig ännu töntigare.

100% förnedringsgaranti

Idrottslektionerna hade 100% förnedringsgaranti. Jag var sämst på allt utom orientering och skridskoåkning. Utelaget kom närmare när det var dags för mig att slå i brännboll, och så klart blev jag alltid vald sist till alla lag.

höjdhopp

Höjdhopp var ingen bra sport. För efter att jag missat ribban en första gång så höjdes den till de andras svårighetsnivå. Så jag fick aldrig någon chans att träna på min nivå. Istället fick jag stå bredvid och titta på när de andra hoppade.

skolan

När jag var elva år gick jag i skolan i Cambridge i en termin. Vi hade Mrs Russell som gympalärare. Hon skrek efter mig för att jag sprang långsammare än alla andra. Jag var livrädd. Jag hade ansträngningsastma, men sprang så fort jag bara orkade, trots att jag knappt fick luft. Mrs Russell tänkte mest att jag var lat. Efteråt frågade hon varför jag inte sprang fortare. Jag skyllde på astman, men visste nog innerst inne att det inte var därför jag sprang långsamt. Det var ju för att jag var fumlig långsam ful och töntig. Gråtande övertalade jag mina föräldrar att skriva ett intyg om att jag skulle slippa springa för att jag hade astma. Men sådana lätta trick duperade inte Mrs Russell. ” I det här landet springer vi även om vi har astma” sa hon bara. 

betyg

Trots allt annat var jag intelligent och presterade bra i skolan. Jag hade högsta betyg i de flesta ämnen. Men det var inget jag var så stolt över som när jag fick en fyra i idrott. Trots att jag var sämst på det mesta såg kanske läraren hur hårt jag kämpade för att bli bättre och slippa vara fumlig långsam ful och töntig.

teater på dagis

Min räddning var teatern. På Vår teater fick alla vara med. Även jag som var fumlig långsam ful och töntig. Jag älskade teatern. För där kunde jag umgås med andra utan att behöva be om lov. Det var liksom bestämt på förhand att jag fick vara med.

ADD ADHD

Jag har inte heller alltid vetat att jag har ADHD. Men jag visste det ändå. Jag visste att människor ständigt värderade mitt varande. Att de kallade mig mig disträ eller sade ”Här går du i dina egna tankar” när jag bara gick helt vanligt på gatan. Eller kommenterade att jag alltid är så lugn, även i stressade situationer. Jag ville varken vara disträ eller lugn. Jag ville vara som alla andra.

hyperaktiv hjärna

Min ADHD gör att jag ofta är hyperaktiv. Men hyperaktiv behöver inte betyda att springa runt och inte kunna sitta still. Det kan också vara att bli så uttråkad när skolan är för enkel, att det kryper i hela kroppen och man nästan får panik. Eftersom jag var en duktig flicka satt jag snällt och väntade när läraren malde på om samma saker gång på gång, trots att jag blev halvt galen av otålighet.

en massa teater

Hyperaktivitet kan också vara väldigt produktivt. Under min gymnasietid medverkade jag i 39 olika teater-, TV- och filmproduktioner. Ändå fick jag toppbetyg i skolan. Alla runtomkring förundrades över hur mycket jag hann med. Folk frågade ibland hur jag orkade med allt, men för mig hade det varit mer ansträngande att ta det lugnt.

ostimulerad hjärna

Att sitta still och göra ingenting är väldigt ansträngande för mig. För då måste hjärnan jobba hårt för att inte somna. Min hjärna behöver ständigt nya intryck och ny stimulans. Annars slår den om till viloläge, precis som en skärmsläckare.

uttråkad

När jag inte får tillräckligt med stimulans blir jag lätt otålig, uttråkad och irriterad. Det kan vara när jag måste vänta på tunnelbanan, när någon pratar onödigt långrandigt på ett möte eller när jag arbetat med samma sak för länge.

somna på soffan

Jag kan somna nästan var som helst. Stående i en rulltrappa, eller när jag är på en fest och sitter och lyssnar på andra som pratar. Min läkare kallar det att hjärnan har en lat frontallob.

se på film

Jag somnade nästan varje gång det visades film i skolan. Inte för att jag var trött, utan för att min hjärna inte orkade hålla sig vaken utan att få arbeta aktivt. Det var ganska svårt att prata om filmerna efteråt, eftersom jag inte mindes så mycket av innehållet. Jag tyckte att det var ganska pinsamt och funderade på vad läraren och de andra eleverna skulle tänka om mig. Kanske trodde de att jag hade varit vaken hela natten eller att jag var extremt ointresserad?

föreläsningssal

När jag gick på universitetet kämpade jag ständigt för att hålla mig vaken på föreläsningarna. Trots listiga knep som att nypa sig i armen och vicka på foten lyckades jag inte hålla ögonen öppna. Jag försökte hålla upp dem med våld, men synen blev ändå dimmig, för ögonen hade bestämt sig att det var dags att sova.

svårt att vakna

Att vakna med en lat frontallob är en kamp. Det kan gå tre-fyra timmar från det att väckarklockan ringer till att jag blir helt klar i huvudet. Den första timmen klarar jag inte ens att ta mig upp ur sängen. Musklerna vill bara inte lyda. Min pojkvän får knuffa ut mig ur sängen.

sömn

Min lata frontallob gör också att kroppens muskler krampar och rycker ofrivilligt när jag blir trött. Frontalloben är så seg att den inte orkar hålla pli på musklerna. Det är inte helt optimalt när man jobbar hårt för att dölja att man är fumlig, långsam, ful och töntig.

böcker

För mig är det väldigt ansträngande att läsa en bok. Jag måsta ha absolut tyst omkring mig. Annars lyssnar jag mer på ljuden runtomkring än på vad texten säger. Efter sisådär 5-10 minuter tar min koncentration slut. Då börjar jag tänka på annat efter varannan mening. Jag måste läsa varje mening tre gånger för att kunna ta in vad som står. Att ta sig igenom en bok blir ganska jobbigt då. Efter någon kvarts läsning tror min lata frontallob att det är dags att sova, eftersom jag bara sitter och inte gör någonting aktivt.

guldfiskminne

Mitt närminne kan vara väldigt kort. Jag brukar kalla det guldfiskminne.

biosalong

Om jag ser en film, läser en bok eller ser en teaterföreställning kan jag inte återberätta vad den handlade om efteråt. Jag minns bara fragment och detaljer.

sälja fika

När jag jobbade med försäljning var bristen på närminne jobbigt. Ofta mindes jag inte vad kunden beställt eller hur mycket pengar hon bara några sekunder tidigare hade givit mig. Då fick jag fråga kunden om igen, och det var inte alltid uppskattat.

räkna

När jag ska räkna saker måste jag ständigt börja om eftersom jag tappar tråden. Det blir lätt misstag och slarvfel. Därför måste jag vara extra långsam och noggrann när det är viktigt att saker blir rätt.

svårt att minnas

Jag kan också ha svårt att minnas vad någon har sagt till mig. Min pojkvän brukar klaga på att jag inte minns vad han ska göra på kvällen eller vart han ska resa, fast vi har pratat om det flera gånger.

leta

Ofta får jag leta efter viktiga saker, eftersom jag omedvetet lämnar dem någonstans utan att registrera det i hjärnan. Det blir extra svårt när många saker händer samtidigt.

tunnelbana

Eftersom mina saker inte alltid ligger på sin plats behöver jag lite extra tidsmarginaler när jag ska gå hemifrån. Jag måste räkna med att jag behöver leta efter mina nycklar eller gå tillbaka hem efter en glömd plånbok. Kanske gör min bristande uppmärksamhet att jag glömmer att gå av tunnelbanan eller tar fel buss. Därför kommer jag ofta för tidigt när allting går enligt plan. Men mina extra marginaler gör också att jag inte hinner med lika mycket som alla andra. Därför är jag ofta lite stressad.

dopaminpumpen

I dag vet jag om att jag har en funktionsskillnad. Jag säger hellre ADHD än disträ. Jag säger hellre DCD än fumlig, långsam, ful och töntig. Jag vet intellektuellt att mitt människovärde inte avgörs av hur bra jag är på att dansa. Men tioåringen bor fortfarande kvar därinne. Hon tittar fram ibland och säger att jag är fumlig, långsam, ful och töntig. Men då kan jag tala om för henne att jag är rätt bra ändå! Och när jag får extra tillskott av dopamin från läkemedlet Ritalin kan jag klara av att läsa en bok eller gå på en fest utan att somna. Då behöver jag inte vara fumlig, långsam, ful och töntig lika ofta.

Annaklara

Jag har skrivit det här för att du som läser ska förstå lite bättre hur det kan vara att leva med ADHD och DCD. För det är inte bara jag som har det så här. Ungefär sex procent av befolkningen kan känna igen sig i min berättelse. Kanske inte i allt, eftersom vi alla är olika. Om du känner ett barn som har det som jag hade det så vill jag be dig att hjälpa det barnet. Du kan hjälpa det genom att se till att barnet får växa. Växer gör barnet i samspel med andra barn. Växer gör du genom att upptäcka att det finns människor som tycker om just dig, trots att du är fumlig, långsam, ful och töntig. Och växer gör du genom att krav ställs på rätt nivå. Genom att du får träna höjdhopp med ribban på rätt höjd. Genom att människor låter bli att gå fram när du ska slå i brännboll. Och genom att en vuxen ser dig när du försöker gömma dig på rasten.

bild 45